inåt
jag vill inte hålla ett tyst tal,
en oformlig svart massa,
när den bara ekar inåt
väggarna, min hud
släpper inte igenom
mer än en microdel
åt gången, tiden går
sakta för denna lilla
relevanta bärare,
att lösas upp, bit för bit
hitta en liten öppning ut
från mig, till slut fly
ur sitt hysteriskt studsande
mot mina rosa hudväggar
kattlöst tröstlös
ljuset och dofterna gör det lättare
minns inte om snö ger ifrån sig något
grät cyklandes, det var blåsigt
och svårstyrt
senare badade jag i skuggtäckt vatten
ljummet, lerluktande
huvud under öppna ögon
letade och hittade
dagens lugn, tryggt väntande
på mig där
Subscribe to:
Comments (Atom)
