förvaring
jag har människor i periferin, inte inneslutna i min kokong
där ute rör de sig flertalet, utan att jag exakt vet vad de gör
oavsett om jag riktar blicken framåt uppfattar jag skuggorna
så min syn/utsikt är nu inte tydlig
alltså är jag inte fullständigt nykter
och därför gör jag det enda jag kan; försöker dra mig inåt
monster
mönster mönster mönster
jag kan inte sluta se dem
jag kan inte sluta följa dem
linjerna drar mig runt på en bana
oändligt, där slutet är finns början.
Subscribe to:
Comments (Atom)
