visst är det inte konstigt att ångesten bor i det mest sekulariserade landet. det här med att söka mening i en religion verkar ligga i människans natur, med tanke på att det väl knappt har funnits några ateistiska urinvånare i något land...? människan har alltså jämt så att säga uppfunnit en mening med livet genom att hitta på t.ex att ängeln gabriel dök upp nånstans och sa ditt och datt eller att jesus kristus var guds (?) son och att han dog så att "våra synder blev förlåtna" (?) nu har vi människor alltså gått tillräckligt långt ifrån vår natur att vi här i sverige kan vända ryggen mot sådana historier, och som resultat känner folk sig deppiga, vilsna osv. Det är sjukt på ett sätt, denna nya, självständiga utomjordingsmänniska som har uppstått - men det finns nåt ovärderligt också med friheten, särskilt för en sån som jag som skyr all sorts sektgemenskap (jag är alltså både kritisk och positiv till utvecklingen). hur som helst så har jag tänkt på att även om konsten, med sin frihet, på sätt och vis är motsatsen till den restriktiva religionen, så kan konsten ge högst sällsamma, kanske religiösa känslor. det är en lustig paradox tycker jag. jag försökte prata med en kristen ung tjej om detta men samtalet kom ingenstans. jag sa: det är nästan som att tala med gud, att spela musik - fast det är väl en DEFINITIONSFRÅGA, sa jag, något som hon låtsades inte höra. anyway: Jag tänker kort sagt också mycket på det här med mening. Den konst som berör mig djupast är kanske den som slänger det faktum att själva ordet mening kanske i grunden är förkastligt, i ansiktet på en. Konstens religiositet ligger kanske i dess ofrånkomliga meningslöshet - likaså är "det heliga" kanske helt enkelt det stora mysteriet i allting existens. Hoppas nån vettig tankegång gick fram och i inte allt för kryptisk skepnad. Puss och kram /Erik Vi hörs.
Hur menar du att den måste tillföras och inte bara finns där?
ReplyDeleteateistiskt gissel; vad var syftet?
ReplyDeletevad gör jag här och varför, blir
frågor utan möjlighet till svar.
visst är det inte konstigt att ångesten bor i det mest sekulariserade landet. det här med att söka mening i en religion verkar ligga i människans natur, med tanke på att det väl knappt har funnits några ateistiska urinvånare i något land...?
ReplyDeletemänniskan har alltså jämt så att säga uppfunnit en mening med livet genom att hitta på t.ex att ängeln gabriel dök upp nånstans och sa ditt och datt eller att jesus kristus var guds (?) son och att han dog så att "våra synder blev förlåtna" (?)
nu har vi människor alltså gått tillräckligt långt ifrån vår natur att vi här i sverige kan vända ryggen mot sådana historier, och som resultat känner folk sig deppiga, vilsna osv. Det är sjukt på ett sätt, denna nya, självständiga utomjordingsmänniska som har uppstått - men det finns nåt ovärderligt också med friheten, särskilt för en sån som jag som skyr all sorts sektgemenskap (jag är alltså både kritisk och positiv till utvecklingen).
hur som helst så har jag tänkt på att även om konsten, med sin frihet, på sätt och vis är motsatsen till den restriktiva religionen, så kan konsten ge högst sällsamma, kanske religiösa känslor. det är en lustig paradox tycker jag. jag försökte prata med en kristen ung tjej om detta men samtalet kom ingenstans. jag sa: det är nästan som att tala med gud, att spela musik - fast det är väl en DEFINITIONSFRÅGA, sa jag, något som hon låtsades inte höra.
anyway: Jag tänker kort sagt också mycket på det här med mening. Den konst som berör mig djupast är kanske den som slänger det faktum att själva ordet mening kanske i grunden är förkastligt, i ansiktet på en. Konstens religiositet ligger kanske i dess ofrånkomliga meningslöshet - likaså är "det heliga" kanske helt enkelt det stora mysteriet i allting existens. Hoppas nån vettig tankegång gick fram och i inte allt för kryptisk skepnad. Puss och kram /Erik
Vi hörs.
tack så mycket erik;
ReplyDeletevad glad jag blev
för dina ord
mycket vettigt gick fram
tvetydighet kan vara bra